Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2011

Jag är SÅ glad att återfann min reservhörapparat, som var försvunnen under nästan 2 veckor. Och då hade jag tappat den ute, den hittades i slutet på augusti, det går att läsa om den i inlägget från sista augusti.

Varför är jag glad att jag återfann den? Jo, för i förra veckan pajade min Unitron Hearing 360+. Helt hysterisk morgon var det. Vädret var jättedåligt, och jag vägrade ta på mig cippen och riskera att blöta ner den, trots att jag hade regnställ när jag cyklade. När jag tar på mig hörapparaten, så märker jag först att signalen som hörs när den startar är mycket svag. Alla ljud är mycket svaga. Först tänkte jag: ”Aha, batteriet” och tar av mig den och byter batteriet. Tror ni att det hjälpte? Nej. Lika svagt. Tar ut batteriet och kollar hur det ser ut därinne i facket. Ser väl okej ut. Tar på mig den igen. Lika svagt. Men nu blir det allt svagare. Tills det är helt tyst. Hör INGENTING genom den. Jag för lite väsen, men jag hör absolut ingenting. Först tänkte jag: ”Den funkade ju igår! Har jag blivit döv på vänster öra över natten?!” Hörapparater har aldrig pajat på det här sättet förr. Från att funka ena dan, och sen vara stendöda dan därpå. Jag undrade om det är all fukt som orsakat detta. Det har regnat nåt så fasligt på sista tiden. Ändå har jag varit rädd om den. Jag har haft den i avfuktaren när det behövts.

Den här stunden var jag glad över att ha återfått reservhörapparaten. Jag hade fått panik annars. Visst, jag hade säkert klarat mig bra med enbart cippen, men jag vill ju helst ha båda samtidigt. Jag hoppades att jag inte blivit döv på vänster öra över natten (är CI-opererad på höger öra, om ni undrar), och det hade jag INTE, som tur var. Reserven funkar. Men gud, vad dålig den är! Vilken skillnad det är på de två hörapparaterna!! Det skiljer 10 år mellan dem, ändå är reserven också en digital hörapparat. Reserven är Phonak Novo Forte E4 och var en av de första digitala hörapparaterna för lite över 10 år sen. Den fick jag behålla som reserv. Unitron 360+ fick jag förra året, och det är den som pajat.

Jag bestämde mig för att köra med enbart reservhörapparaten på jobbet idag och lämna cippen (jag kallar talprocessorn för ”cippen”) hemma pga det dåliga vädret, och lägga den andra hörapparaten i avfuktaren igen när jag kommer hem igen. När jag kommer till jobbet, så upptäcker jag att reservhörapparaten börjat tjuta. Och den vill inte sluta. Det slutade med att jag fick stänga av den och jobba i en helt tyst värld. Arbetskamraterna visste vad som hänt och vi kunde ändå kommunicera med varann. Tänkte hela dan: ”Varför lämnade jag cippen hemma? WHY?!”

När jag kom hem så upptäckte jag att det hade gått ett hål i plaströret som sitter mellan insatsen och hörapparaten… inte konstigt att hörapparaten tjöt! Det fixade jag direkt genom en nytt plaströr. Den andra hörapparaten avfuktades under kvällen, ifall det skulle vara fukt som är orsaken till att den inte fungerar. Provade den senare, men den var helt ur funktion.

Jag skickade iväg den med paket till Sahlgrenska för reparation, vet inte om de kan fixa det direkt själva eller om de skickar den vidare.

Saknar den nåt enormt! Önska mig lycka till!! 😦

 

(Uppdatering 23 september: Ett paket med hörapparaten i sin ask låg i brevlådan när jag kom hem idag, åh så glad jag blev! Den fungerar! 🙂 Men jag undrar vad felet var på den… Unitron har fixat den och skickat tillbaka den till mig, med ett papper som visade tekniska data mest, och jag kan inte se vad för fel de har åtgärdat, det närmaste svar jag kan se är att de omprogrammerat den… Så jag undrar om den bara slutade funka för att mitt program i den försvann?? Mysko…)

Annonser

Read Full Post »

Ett förslag

Efter det senaste inlägget jag skrev om den 5:e CI-informationen, så började jag fundera på hur jag skulle berätta lite mer om mig själv.

Det har hela tiden känts otillräckligt, jag har bara berättat om det jag själv minns. Det känns som om det fattas massor av detaljer. Det har dykt upp frågor emellanåt sen när jag startade bloggen, exempelvis ”Hur var jag egentligen som barn?” Jag vill verkligen berätta mer om mig själv, hur allt varit sen jag föddes och fram tills nu. Det är ju bara det att jag inte minns allt. Det känns som om jag vill ta med viktiga saker, som hur jag reagerade när jag fick mina allra första hörapparater i 1-årsåldern. Massor av såna saker.

Först tänkte jag att jag skulle fråga alla mina vänner, släktingar och arbetskamrater om vad de tycker och hur de upplever mig. Det är bara det att de inte varit med från allra första början.

Så jag bestämde mig för att prata med min mor. Helst hade jag velat skriva ”mina föräldrar”, men min far är död. Jag frågade min mor om hon kunde tänka sig att sätta sig några gånger och skriva ner allt hon minns, om hon kunde berätta om mig, om hur allt varit sen början fram tills nu. Hon kommer berätta om hur jag var som spädbarn, när och hur hörselskadan upptäcktes, alla hörselvårdsbesök hon kan minnas, hur jag var i barndomen, tonåren och nu, alla mina fritidsaktiviteter som barn, mitt medlemskap i Unga hörselskadade i barndomen osv…. hon kommer i stort sett att skriva en novell om mig, haha…

Sen kommer jag lägga upp ”novellen” här… vad tror ni om det? Skulle det vara intressant att läsa det?

Eller har ni några andra förslag på vad jag kan göra med bloggen?

Read Full Post »

Nu har jag varit CI-informatör för 5:e gången. Det gick rätt bra, enligt mig själv.

Det var en tjej i min ålder som jag fick träffa. Hon var lätt att prata med, och hon var intresserad av hur det gått för mig.

Hon föddes hörande, men hörseln blev sämre i barndomen och idag hör hon så dåligt att hon inte alltid hör om man ropar på henne, och hon måste alltid se den som hon pratar med så att hon kan munavläsa.

Jag berättade om mig själv och min uppväxt, att jag föddes gravt hörselskadad och opererades 2006, vid 28 års ålder. Att vägen var lång till hörseln via Cochleaimplantat och att det fortfarande är det. De har ju sagt att jag fortfarande kan uppleva nya ljud om 10 år.

Jag fick frågor t.ex. om det gjorde ont dan efter operationen och hur jag mådde för övrigt, vad jag är allra mest nöjd över när det gäller op, hur inkopplingen gick till och hur det kändes allra första gången, om jag hör fåglar…

Fåglar vet ju ni läsare att jag kan höra nu. Jag berättade att jag hade ont på sidan av halsen under örat där de opererade dagen efter, men sen gick det över snabbt. Det berodde på att när de skulle sy igen snittet där de placerat implantatet under huden, så fick de dra lite extra i huden för att kunna sluta den och sy ihop. Och då dras huden under örat lite också. Jag sa att det inte gjort ont där de opererat. Det tyckte jag var lite märkligt själv. Men däremot sa jag att det kändes som om mitt huvud var större och lite smådomnat där ingreppet skett. Och så berättade jag att i stort sett var utslagen hela dagen efter operationen, jag mådde fruktansvärt dåligt av narkosen som alltid sitter kvar ett litet tag i kroppen. Jag påpekade också att detta är individuellt hur man mår efteråt. Jag är känslig och tål inte narkos, därav illamåendet dan efter. Jag vet några som opererat sig för CI och inte känt speciellt mycket, istället har de nästan skuttat upp ur sängen direkt när de vaknat och förbryllat läkaren. Jag berättade också att det är vanligt med yrsel några dagar efter operation, vilket jag också fick känna på. Det blev lite fniss mellan mig, patienten och hörselpedagogen när jag berättade hur folk skojat med mig om ”Men Lisa, är du full eller?” 😉 Så var det, eftersom man var så yr att man såg ut som ett fyllo när man gick runt, haha 😀

När vi kom till patientens fråga om vad jag är allra mest nöjd över med mitt Cochleaimplantat. Jag satt och hmmm:ade lite, tyckte det var en lite svår fråga. Det är så mycket som skett över mina förväntningar. Jag berättade att det är nog att jag kan höra svaga ljud, viktiga ljud, att jag kan delta i samtal med många människor ännu bättre, att jag enligt andra pratar mycket bättre, att jag kan höra S-ljud och även säga det själv nu. Jag beskrev också mig själv som en starkare person efter att ha fått CI, har fått större självförtroende och vågar lite mer. På något sätt har jag accepterat mig själv som hörselskadad, att jag faktiskt ÄR det, eftersom jag fick CI. Det fick mig att våga ta fler risker: Blir det så att man inte hört vad som sagts, så blir det så, det är för att jag är hörselskadad, inget jag kan hjälpa. Innan op var jag mer inåtvänd och uppfattades oftast som riktigt blyg. Orsaken var att jag var rädd för att inte höra.

När jag skulle berätta om inkopplingen, så påminde jag patienten om att detta också är individuellt hur man reagerar på allra första gången som talprocessorn aktiveras på CI. Jag berättade att jag fick en chock över hur det lät att jag tog ett krampaktigt tag om stolen, kändes som om jag skulle svimma… talprocessorn stängdes av genast, justerades i nivåerna på styrkan och sänktes lite och aktiverades igen. Det var återigen jobbigt, men efter 10 min började det lugna sig. Det handlar om att hjärnan reagerar på vad som händer, den har ingen aning om vad som skett nyss. Jag berättade också om hur förvirrad jag kände mig i början, men sen när det släppte så hade jag min första riktiga tanke: Är det så här det ska låta? Vad har jag gett mig in på? Jag förklarade då för patienten om hur det lät för mig då. Det bara pep. Alla ljud, alla människoröster var bara pip och tjut. Det påminde stort om tinnitus, fast det lät i hela huvudet. Sen berättade jag vidare om hur det här pipandet förändrades. Inom en vecka började pipandet låta annorlunda, det började låta som olika toner. Detta var ett tecken på att hjärnan börjat tolka signalerna som kommer in från CI och sen börjat sortera ljuden för olika händelser. En röst låter så, en bil låter så osv… med tiden började dessa olika pipande toner att bli renare och renare för att alltmer börja låta som ord och vanliga ljud, pipandet och tjutandet höll på att försvinna. Nu är det borta. Jag sa att detta tog lång tid för mig och det krävdes mycket stort tålamod från min sida.

Jag fick även frågan om hur hörselträningen går till hos hörselpedagogen. När jag var nybakad CI-användare så hade jag en annan hörselpedagog. Jag berättade för patienten hur testerna gick till och hur roligt vi hade på samma gång. Det var mycket träning på att höra vad som sägs utan att jag skulle munavläsa. Ibland körde man med både hörapparat och CI, ibland med enbart CI. Jag berättade om kortleken vi använde oss av, hörselpedagogen dolde sin mun med en liten svart skärm och plockade upp ett kort som visade exempelvis Spader Dam. Jag fick inte se korten, utan han skulle säga det och jag skulle säga vad det var jag hörde. Jag berättade att jag fick veta att det var en stor skillnad på hur jag hörde innan op och efteråt. Det var också mycket sifferkombinationer, texter att lyssna på, vardagsmeningar, vanliga frågor och upprepa vad som sades.

Jag fick känslan av att patienten var nöjd med CI-informationen, trots att hon sa att hon försöker att inte ha för stora förväntningar, vilket är helt rätt.

Jag fick veta att hon är klar för operation, att hon fattat beslutet nyligen.

Jag önskar henne lycka till!

(Jag gav henne adressen till min blogg eftersom hon ville läsa den, men jag tror att jag gjort en liten miss i adressen jag skrev på lappen, så jag hoppas att hon spårar upp denna blogg på nåt sätt om det visar sig att felet skett)

Read Full Post »